I onsdags var det åter dags, de svenska trupperna som deltar i ockupationen av Afghanistan, blev åter attackerade av beväpnade motståndsgrupper. Detta var inte första gången den svenska ISAF-styrkan blir attackerad, och i skrivande stund verkar det inte heller långt borta med det första dödsoffret sedan 2005 då en soldat från Särskilda skydsgruppen (SSG) dog. Dagens attack innebar också att en lokal anställd tolk fick sätta livet till.

Det är dags att inse fakta, Sverige deltar i krig för första gången på 200 år. Det är ett krig med udden riktad mot det Afghanistan folket och deras rätt till självbestämmande. Ett krig där vi går i USAs ledband. Måste verkligen ytterligare liv spillas bland de Svenska soldaterna innan man får upp ögonen vad som händer.

De mest ivriga krigshetsarna här hemma är ju höga politiker företrädare regeringen och i viss mån det socialdemokratiska partiet. Människor som med lätthet kan sitta bakom ett skrivbord och hejda på kriget, då det troligtvis aldrig drabbar de personligen, det är inte deras barn som är i Afghanistan och utsätter sig för risken att bli ett offer i USAs smutsiga krig. Det är inte de som behöver leva med ett land under ockupation.

Ta hem de svenska trupperna!
Leve det Afghanistanska folkets rätt till nationellt självbestämmande!

I dagarna är det ett år till det stundande riksdagsvalet. I vårat kära grannland Norge hade man val i måndags, med ett på marginalen tydligt utslag fortsatt stöd till den rödgröna regering som regerat landet de senaste fyra åren. Självfallet är detta en bedrift för norska arbetarrörelse och antirasistiska krafter. I land efter land runt om i Europa vinner högern och rasistiska grupper mark. Men inte i Norge. Mycket i orsakerna till den Norska valsegern går  att finna i det som är obefintligt i övriga Europa och på kraftigt utdöende i Skandinaviska, en aktiv och rörelsebaserad fackföreningsrörelse. Dessutom har den norska socialdemokratin och vänstern en stor fördel av att inte bundit upp sig själva till EU-vurmande och nyliberala doktriner om politikens död över samhället.

Däremot finns det några intressanta analyser att dra. Trots att den rödgröna majoriteten vann valet, backar Vänsterpartiets systerparti Sosialistisk Venstreparti(SV) från 15 mandat i Stortinget till 11 mandat, det är en minskning med 2,6%. Det kan inte annat än att ses som ett misslyckande. Det gör mig orolig för här i Sverige är SV den stora förebilden, när det gäller det samarbete som nu tar form mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men man kan inte annat än tolka de siffror som SV fått som väljarnas dom över ett parti som valt vägen att förvalta andra parties politik istället för att driva sin egen. För trots att både de norska socialdemokraterna(arbeidepartiet) och norska senterpartiet har en mycket bättre politik än deras Svenska motsvarigheter när det gäller många frågor går det inte komma ifrån att det blir problematiskt när ett Vänsterparti får gör avkall på sin själ. Just därför har det i detta val öppnats en möjlig het för en mer enda och kraftfull vänsteropposition till vänster om SV i form av det norska partiet Rødt. En av Rødt stora valfrågor har varit att ta hem norska trupper ifrån Afghanistan. Detta efter att denna opinion tystnat i det norska SV pga sin regeringsmedverkan.

Det är just detta som är min farhåga med det svenska försöket från de rödgröna till att söka regeringsmakten att det kollapsar i en situation där vänsterns och Vänsterpartiets inflytande på politiken som formas blir minimal. Därför kräver det svar från de rödgröna, vad vill de i politiken. Framförallt måste man redovisa öppet vart man befinner sig i förhandlingar på de områden där vi idag står långt ifrån varandra som i synen på ekonomisk politik, utrikes och säkerhetspolitik, samt i viss mån skolpolitik. Det duger inte att Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson eller Mona Sahlin, pratar om att de är förvånade över hur nära vi står i tillexempel utrikespolitik utan det måste då redovisas, vad är det för frågor man närmat sig i, så att respektive partis medlemmar kan ta ställning till dessa frågor.

Jag lär återkomma med mer och djuplodande analyser, detta är iallafall den oro jag med flera kamrater i rörelsen bär med sig idag, vart kommer vi hamna om inte den svenska rödgröna samarbeta börjar präglas av öppenhet och tydliga ståndpunkter och krav från de respektive olika partierna. Frågan jag ställer mig i dag finns det några villkor alls idag för Vänsterpartiets medverkan i det rödgröna samarbetet.

I övrigt grattis Norge, ni slipper högersvinen i fyra år till allfall, bara det är som sagt en bedrift, tragiskt nog.

Har idag varit på demonstration med kamraterna i Palestinska Folkpartiet och andra internationella utanför Qalqilya, som är omringad av muren från alla håll, så är även en liten by utanför vid namn Azzun Atam. Demonstrationen avlöpte utan någon som helst våld från palestinierna men det hindrade inte Israel från att dra på stora gardet med tungt beväpnad militär som brukligt. Vi slapp som tur var att få tårgas skjutna på oss som händ vid demonstration i Nilin idag. Har filmat lite även här. Det är en kort episod här där först en palestinsk man talar till soldaterna och sedan en Amerikansk judinna gör samma sak. Titta!

Länge leve intifadan!

Nu har jag varit i Ramallah i tre dagar och varit runt lite grann. Det har som sagt pågått en konferans för massa vänsterpartier i Palestina. Igår var vänsterkändisen och författare Naomi Klein var där och höll ett tal om sitt stöd till Palestinernas uppmaning om att bojkotta Israel. Läs mer om Bojkott kampanjen här. Sedan har jag varit med lite andra internationella här några dagar och lärt mig mer om palestina.

Ska försöka skriva något mer om konferansen det lilla jag har hunnit med att vara där.

Då var jag i Ramallah, jag lämnade al-Quds i morses och begav mig hit. Min vän som bor här drig genast med mig på en konfernasn för palestinska vänsterpartier, så som PFLP, DFPL, PPP som handlar om erfarenhets utbyte och utifrån sett ser ut som ett försök till att en den palestinska vänstern. Det hämtar insperation ifrån andra delar av världen, Latinamerika blandannat är MAS från Bolovia representerat här, Die LInke från tysklnad och CPI(m-l) från Indien.

Kommer en längre rapport senare från konfernansen.

Den Israeliska staten är en ockupationsmakt enda sedan 1948 med starka religiös överbyggnad, därför är det lite av en paradox att Israel är lite av en fristat för HBT-personer. Ytterligare en paradox blir det när man betänker att Israel faktiskt behandlar människor som inte är Israeler eller Judar oerhört illa och grymt.

Idag så bevittnade jag Jerusalem Gay Pride, förra året så blev det upplopp  med ortodoxa Judar så kanske därför det extrema pådraget med militär och polis. För många är inte paraden enbart ett tillfälle för att demonstrera homosexuellas rättigheter utan också ett tillfälle att slå vakt om det sekulära Jerusalem.

Självfallet var det med dubbla känslor man var där idag, det känns inte alls bra att behöva demonstrera bakom den Israeliska ockupationsmaktens vaktande hand, samtidigt är det viktigt att var vi än i världen synliggöra och manifistera rätten till att älska vem man vill och vara vem man vill.

Har klippt ihop lite klipp från paraden, som bestod av många olika grupper och människor, bland annat så deltog partiet Hadash som på något sätt är det Israeliska Kommunistpartiet som är öppet både för araber och judar..

Idag har jag besökt ett flkytingläger vid namn Shuaft som lider av att de ligger mellan gränsen till Jerusalem och Västbanken, lite av anarki råder i området när inte det finns några myndigheter. Vi besökte ett ”Community center” som fungerade som ett uppehåll för framförallt barn som lekt runt. Vi såg barn dansa. Sedan gick vi en sväng i kvartert.

Efter det besöktet vi ett kvarter som var hotade av bosättar vid namn Silvan. Jag har filmat lite idag och det finns på youtube. Lägger upp det här.

Då var det kväll första dagen här i al-Quds(Jerusalem). Jag har nu sovit några timmar, skönt efter nästan 30 timmar vaken, ska sova lite till snart. Jag har ikväll varit på en konsert med klassisk musik här i Kristi Himmelsfärdskyrkan(Church of Ascension) som ligger alldeles utanför där jag bor de här första dagarna i al-Quds. Det var en del av arrangemanget the Sounding Jerusalem Festival som pågår fram till den 28 juni.

Även noterat under kvällen och eftermiddagen var nyheten att Abdul Aziz Dweik ledamot för Hamas i Palestinska parlamenet har frisläppts. Läs mer om det på Al Jazeera English.

Då var jag framme i Jerusalem. Jag anlände tidigt i mores till Tel Aviv. Efter normal säkerhetskontroll på flygplatsen som bestog av fem kontroller så kunde jag ta tåget in till Tel Aviv och sedan en buss till Jerusalem, när jag framme så tog jag en taxi upp till Auggusta Victoria Hospital och deras Guest House där jag kommer stanna några dagar innan jag ska ta mig vidare. Jag sov en eller två timmar innan jag och en kamrat härifrån guidade mig runt i staden.

Några korta reflektioner så här långt är allt känns väldigt overkligt, det är värre än man kan föreställa sig och då har jag inte ännu inte sett så mycket mer än israeler med vapen på sig i tid och otid, även barn till bosättare, militär och polis över allt, man känner verkligen föraktet från israelerna här gentemot främst palestiner men även mot mig som utlänning från Sverige.

Återkommer med mer bloggande inom någon dag. Vill ni veta vad jag gjorde igår rekomenderar jag att ni tittar på när jag kör lite totalt ointressant live TV från Prags Flygplats.

Det är verkligen dags för mig att börja blogga igen, speciellt eftersom jag har börjat jobba på mitt gamla jobb igen där det är 8 h timmar framför en dataskärm. Det har ju hänt en del sedan mitt inlägg i Mars om Jonas Sjöstedts bok om Greta och Bengt Segersson. Man har varit med och bedrivit valrörelse för Vänsterpartiet tillexempel, firat första maj osv. Tänkte i nästa inlägg som kommer om en miniut blogga om mina tankar kring valet och hur vi i Vänsterpartiet bör agera.