I dagarna är det ett år till det stundande riksdagsvalet. I vårat kära grannland Norge hade man val i måndags, med ett på marginalen tydligt utslag fortsatt stöd till den rödgröna regering som regerat landet de senaste fyra åren. Självfallet är detta en bedrift för norska arbetarrörelse och antirasistiska krafter. I land efter land runt om i Europa vinner högern och rasistiska grupper mark. Men inte i Norge. Mycket i orsakerna till den Norska valsegern går att finna i det som är obefintligt i övriga Europa och på kraftigt utdöende i Skandinaviska, en aktiv och rörelsebaserad fackföreningsrörelse. Dessutom har den norska socialdemokratin och vänstern en stor fördel av att inte bundit upp sig själva till EU-vurmande och nyliberala doktriner om politikens död över samhället.
Däremot finns det några intressanta analyser att dra. Trots att den rödgröna majoriteten vann valet, backar Vänsterpartiets systerparti Sosialistisk Venstreparti(SV) från 15 mandat i Stortinget till 11 mandat, det är en minskning med 2,6%. Det kan inte annat än att ses som ett misslyckande. Det gör mig orolig för här i Sverige är SV den stora förebilden, när det gäller det samarbete som nu tar form mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men man kan inte annat än tolka de siffror som SV fått som väljarnas dom över ett parti som valt vägen att förvalta andra parties politik istället för att driva sin egen. För trots att både de norska socialdemokraterna(arbeidepartiet) och norska senterpartiet har en mycket bättre politik än deras Svenska motsvarigheter när det gäller många frågor går det inte komma ifrån att det blir problematiskt när ett Vänsterparti får gör avkall på sin själ. Just därför har det i detta val öppnats en möjlig het för en mer enda och kraftfull vänsteropposition till vänster om SV i form av det norska partiet Rødt. En av Rødt stora valfrågor har varit att ta hem norska trupper ifrån Afghanistan. Detta efter att denna opinion tystnat i det norska SV pga sin regeringsmedverkan.
Det är just detta som är min farhåga med det svenska försöket från de rödgröna till att söka regeringsmakten att det kollapsar i en situation där vänsterns och Vänsterpartiets inflytande på politiken som formas blir minimal. Därför kräver det svar från de rödgröna, vad vill de i politiken. Framförallt måste man redovisa öppet vart man befinner sig i förhandlingar på de områden där vi idag står långt ifrån varandra som i synen på ekonomisk politik, utrikes och säkerhetspolitik, samt i viss mån skolpolitik. Det duger inte att Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson eller Mona Sahlin, pratar om att de är förvånade över hur nära vi står i tillexempel utrikespolitik utan det måste då redovisas, vad är det för frågor man närmat sig i, så att respektive partis medlemmar kan ta ställning till dessa frågor.
Jag lär återkomma med mer och djuplodande analyser, detta är iallafall den oro jag med flera kamrater i rörelsen bär med sig idag, vart kommer vi hamna om inte den svenska rödgröna samarbeta börjar präglas av öppenhet och tydliga ståndpunkter och krav från de respektive olika partierna. Frågan jag ställer mig i dag finns det några villkor alls idag för Vänsterpartiets medverkan i det rödgröna samarbetet.
I övrigt grattis Norge, ni slipper högersvinen i fyra år till allfall, bara det är som sagt en bedrift, tragiskt nog.
